Det värsta som hänt mig men ändå inte...

I flera år har jag gått och grubblat över mitt födelsemärke. Förra sommaren hade jag bokat en tid till läkaren för att de skulle få se på mina fläckar. Läkaren sade att jag skulle återkomma till hösten. När hösten kom hade jag mycket annat som jag höll på med och det glömdes. I januari 2013 hade jag en tid för borttagning av födelsemärket men eftersom att jag hade fysiokurs just då, skulle jag beställa en ny tid senare. Senare, rättare sagt i april fick jag slutligen en tid till 22 maj.

Jag hade min vän J med mig när jag gick över till läkaren, bara för att hon skulle få mig på andra tankar. Det lyckades bra en stund men sen blev jag nervös, hade dessutom skrivit ett långt rellaprov just före. Klockan 20 före 1 kom läkaren och presenterar sig och börjar fråga en hel del om leverfläcken. Läkaren försvinner. Jag väntar. Läkaren kommer tillbaka. Han pratar. Läkaren försvinner, kommer tillbaka och sen ska jag flyttas till ett annat rum. Jag lägger mig på bädden medan läkaren och hjälpskötaren tar fram instrument de behöver. Jag blundar. Jag blir ensam i rummet en lång stund. Jag somnar nästan. Efter en bra stund kommer läkaren och frågar om jag har bråttom. Tveksamt svarar jag ändå: neejj... Då får jag veta att jag ska vänta i ca. 30 minuter på en annan, kanske lite mera erfaren läkare som syr små, fina stygn. Läkaren lovade att det blir ett mycket finare ärr då..

40 minuter senare kommer en ny läkare och presenterar sig, supertrevlig! Hon får hjälp av en hjälpskötare och de börjar på. Jag som hatar sprutor, blod och operationer är väldigt svag för sånt här, så jag blundade nästan under hela operationen. Ibland var jag tvungen att öppna ögonen eftersom jag trodde jag skulle svimma. Det värsta var bedövningarna. Jag fick tre sprutor runt födelsemärket, en sån smärta, det gjorde ont och jag ville bara ta i läkarens hand och dra bort sprutan men det gick om. Sen började de skrapa och skära med en kniv. Jag kände inget men hade en läkare och två andra nyfikna personer runt mig. När läkaren började sy började jag få nog och blev trött, det tog så länge. Men som sagt det tog lite längre eftersom stygnen blev mindre och finare. Ca. 30 minuter senare var operationen klar. Jag hoppade upp och läkaren sa att jag skulle ta det lugnt, för att inte svimma...

Efteråt kände jag en hemsk smärta, det var svårt att gå och ibland glömmer jag bort såret. Nu kan jag inte träna , vad jag än tränar tar det sjukt, och jag har problem med att välja kläder eftersom jag inte kan ha spända tröjor och toppar samt att jag måste gå med bikini i nästan två veckor.

Trots all "plåga" är jag nöjd att jag inte väntade en dag längre eftersom födelsemärket kan bli värre... Nu väntar jag på svaren vilket kan ta x-antal veckor men på måndag 3.6 vet jag i alla fall att jag ska till läkaren för att ta bort stygnen. Let the countdown begin: 7 days!

Nu far det bara framåt! //Belle

I lördags

  Idag

P.S ni kommer väl ihåg reaktionsknapparna! ;) TACK!